jag håller hårt om ditt fågelhjärta. blottat under fjädrar och revben med snabba hjärtslag som endast mina kan efterlikna. mitt skelett skakar i otakt med muskelryckningar. kanske borde vi fly. kanske krascha in i en cementvägg och låtsas att vi kan flyga med armarna pekandes rakt ut eller med fingertopparna mot himlen och jag, min älskade, jag ska gömma mig vid ditt fågelhjärta bland trädtopparna och där dina höfter blir till ben ska jag plantera alla mina drömmar likt kondens eller dagg över dina vener.

 

(sedan jag sist skrev här har jag dansar i göteborg på första raden på en håkankonsert med några av mina finaste vänner. jag har druckit vin på en skolgård i norrköping klockan fyra på morgonen. jag har dansat till the xx och jag har skrikit allt vad jag och mina lungor har klarat. mina ben är fyllda av blåmärken och myggbett. precis så som sommaren ska behandla en.)

 

 

 
 
 
 
 
 

och jag vill inte bara fortsätta se hur du fortsätter försvinna från mitt synfält och hela tiden tyna bort. det är som att simma i grumligt vatten och desto närmre bottnen man kommer, desto suddigare blir synen. så känns det i hjärtat i tårna i artärerna. som grumligt vatten i lungorna och jag drunknar och kippar efter andan varje gång du tar tillbaka någon som aldrig kan älska dig som jag gör.