Kanske har jag glömt det helt och hållet. Hur det liksom smakade på tungan och kändes på kinderna eller den tunna huden i handflatorna. Eller så glömde jag det aldrig. Jag vet inte. Hur du försvann mellan de kala trädstammarna eller sträckte händerna mot himlen och de nakna trädtopparna av björkarna. Du såg ibland ut som ett skrämt rådjur som precis ska bli påkört av en bil. Det är någonting jag minns. Du hade i alla fall rådjursögonen. Det hade du alltid haft.