Jag springer runt bland fabriksfasader, grusad asfalt för att välkomna våren och bland tegelväggar så försvinner verkligheten på något sätt. Det är en tunn linje mellan din tegelvägg och där bruset från grammofonen bor. Där bakom väggen, bakom tapeten, under dina lakan, under din hud, bland artärer och vener vilar vintern precis vid kanten av dina revben. Som att inte bara vintern aldrig tar slut under ditt armbandsur där huden är blek, utan aldrig heller inuti ditt blodsystem. Det är som att hela vintergatan är planterad i din kropp, och jag vet lika lite om dig som jag gör om vintergatan. Kvar av dig är endast minnena av hur du brukade läsa böcker om tonårshjärtan och rödvin med din alltför långa lugg som nästan täckte ögonen, samt med din slitna kaffekopp med avskavd färg placerad i din högra hand. Hur ditt ansiktsuttryck alltid tydde på avsmak när du svalde det svarta, numera kalla kaffet. Du är, precis som då, innanför tegelväggen bortkopplad från verkligheten. Kaffefläckarna på dina tapeter lever kvar. Bruset från grammofonen lever kvar. Dina böcker om rådjursögon och undervattenskyssar lever kvar. Som om tiden stått still. Som om verkligheteb aldrig hann ikapp dig. Som om du fortfarande är samma taniga tonårskropp i lika förstora jeans som då. Jag är istället utanför, med vårsolens strålar i varenda hudspricka i min fasad, och den halvt smältna asfaltsisen under mina skor, väntandes på rätt hjärtrytm för ett sparvhjärtas som aldrig kommer. Här står tiden aldrig still. Och tiden stannar aldrig för någon. Inte ens för dig. Trots att tiden lämnar dig oberörd och oförändrad. Verkligheten kom kanske ifatt dig tillslut.