Kanske har jag glömt det helt och hållet. Hur det liksom smakade på tungan och kändes på kinderna eller den tunna huden i handflatorna. Eller så glömde jag det aldrig. Jag vet inte. Hur du försvann mellan de kala trädstammarna eller sträckte händerna mot himlen och de nakna trädtopparna av björkarna. Du såg ibland ut som ett skrämt rådjur som precis ska bli påkört av en bil. Det är någonting jag minns. Du hade i alla fall rådjursögonen. Det hade du alltid haft.

Jag springer runt bland fabriksfasader, grusad asfalt för att välkomna våren och bland tegelväggar så försvinner verkligheten på något sätt. Det är en tunn linje mellan din tegelvägg och där bruset från grammofonen bor. Där bakom väggen, bakom tapeten, under dina lakan, under din hud, bland artärer och vener vilar vintern precis vid kanten av dina revben. Som att inte bara vintern aldrig tar slut under ditt armbandsur där huden är blek, utan aldrig heller inuti ditt blodsystem. Det är som att hela vintergatan är planterad i din kropp, och jag vet lika lite om dig som jag gör om vintergatan. Kvar av dig är endast minnena av hur du brukade läsa böcker om tonårshjärtan och rödvin med din alltför långa lugg som nästan täckte ögonen, samt med din slitna kaffekopp med avskavd färg placerad i din högra hand. Hur ditt ansiktsuttryck alltid tydde på avsmak när du svalde det svarta, numera kalla kaffet. Du är, precis som då, innanför tegelväggen bortkopplad från verkligheten. Kaffefläckarna på dina tapeter lever kvar. Bruset från grammofonen lever kvar. Dina böcker om rådjursögon och undervattenskyssar lever kvar. Som om tiden stått still. Som om verkligheteb aldrig hann ikapp dig. Som om du fortfarande är samma taniga tonårskropp i lika förstora jeans som då. Jag är istället utanför, med vårsolens strålar i varenda hudspricka i min fasad, och den halvt smältna asfaltsisen under mina skor, väntandes på rätt hjärtrytm för ett sparvhjärtas som aldrig kommer. Här står tiden aldrig still. Och tiden stannar aldrig för någon. Inte ens för dig. Trots att tiden lämnar dig oberörd och oförändrad. Verkligheten kom kanske ifatt dig tillslut.

Tung kropp av för tunga tankar. Stänger ögonlocken för att slippa se hur jag har förvandlats. Sedan inser jag att det är hjärtat som har förändrats och att det inte går att blunda för. Ibland känns det som om absolut ingenting är på riktigt längre. Inte ens du med dina fingertoppar. Trots att verkligheten förr var bosatt i dig precis som regnmoln bosatt sig i mig nu för tiden. Förändringar i hjärtat: snabbare slag och en hårdare puls. Kylan kröp sig närmre min hud när jag gick längs med din gata, och jag tryckte min stickade halsduk närmre mot min kropp. Gick nära och intill alla husens väggar av betong och tegelsten. Kröp mig intill husväggarna för att ingen skulle trampa på mig. Husväggarna luktade svagt av ännu ej släckta cigaretter som fortfarande glöd i någon askkopp i rostfritt stål där innanför fläckade tapeter. Stod man tillräckligt nära kunde man känna lukten av billig jävla horparfym i ett tappert försök att dölja lukten av svett och otrohet.